Nättidningen Tunis Tribune skriver en historia som skrämmer och som mycket väl kan stämma. För jag m fl har funderat på vart polisen tagit vägen. Så länge jag har bott och varit i Tunisien har poliser patrullerat på hästar på alla stränder runt om i landet. Men efter revolutionen har de försvunnit. Ringde man till polisen förr och meddelade om någon händelse var de snabbt på plats sedan en tid tillbaka vittnar många om att de inte bryr sig.
Tunis Tribune berättelse handlar om Brahim, en ung man på 18 som bor i ett distrikt i de norra förorterna i Tunis. Han är intelligent, hjälpsam och mycket engagerade i sitt nya jobb som elektriker lärling. Brahim känslig och emotionellt. Ibland svimmade han i perioder av intensiv stress. Familjebakgrunden vittnar om familjetvister och skilsmässa . Hans spröda uppmärksammas av familjen och hela hans omgivning.
En dag för ca en månad sedan får han en PC som sätter hela hans vardag i gungning. Han tillbringar kvällar och nätter på sociala nätverk och tittar på video till gryningen. Snart slutar han kommunicera med sin närmaste omgivning som ser honom stänga inne sig i sin egen värld. För första gången i sitt liv började han läsa Koranen.
När familjen går och lägger sig på kvällen ses han tyst lämna huset sent mitt i natten. Ingen förstår vad som händer. Han tycks gradvis glida in i en form av depression som kulminerade förra tisdagen. Ett första självmordsförsök.
Med en tom och hjälplös nästan döende blick tar han mod till sig och erkänner för sin bror att han kommer att göra ytterligare självmordsförsök. Han säger att han inte har något val för att skydda familjen. Ord som intrigerar brodern som står honom mycket nära.
Han berättar att han varit kontaktad av extremister under en längre tid, som han träffat ett par tre gånger, bl.a en man i 40-års åldern som var kontaktperson för jihadisterna i området. Han fick ett enkel uppdrag som att transportera paket med tåg till olika städer i Tunisien. Han blev lovad att han ingen skulle misstänka honom för att han var så ung och så lovade man honom att han ”aldrig mer skulle behöva leva i fattigdom om han var med dem”.
Då han hade visat en viss ovilja att utföra uppdraget, hade de hotat med att attackera hans familj och döda hans små kusiner. Det var tillräckligt för att få en bräcklig ung man att försöka begå självmord.
Sent torsdag kväll får han ett SMS som gör honom mycket upprörd. Han svamlar något om att han måste lämna huset och han har ett möte med dem. Han upprepar gång på gång att upprepa att det är i familjens intresse att han för som de säger. Familjen försöker resonera med honom och säger att ”de bara hjärntvättar dig. De kommer inte göra någonting, det är bara hot!”
Samma kväll runt midnatt, tar fadern med sin son Brahim till polisstationen för att berätta hela historien. Men polisen bemödar sig inte att ta vittnesmålet på allvar och kollar varken upp Brahims telefon, samtalen på internet eller den 40-åriga grannen.
Dagen därpå dvs på förmiddagen då attacken i Sousse ägde rum, tas Brahim in på Razi sjukhusets psykiatriska avdelning, på inrådan av en psykiater. Anledningen är att försöka förhindra ett andra självmordsförsök. Precis så han tagits in, ser han på TVn som rullar på avdelningen och börjar skrika, ”Titta! Titta! Jag sa ju att det var planerat till i dag och ingen tog mig på allvar! ”
Läkarna bekräftar att testerna visar att den unge mannen varit offer för utpressning och psykologisk press och att hans berättelse inte varit något delirium. Först efter stora påtryckningar från familjen under lördagen kom polisen för att ta in datorn och gå igenom den.
Om polisen hade gjort sitt jobb ordentligt och tagit Brahims vittnesmål på allvar, hade attentatet och blodbadet på oskyldiga turister kunnat undvikas då ? Kanske skulle hans vittnesmål få polisen att kunna spåra terroristerna som låg bakom?
Brahim är ett Alias eftersom familjen fruktar repressalier .