Se detta klippet och hör hur Human Right Watch kommit fram till denna slutsats.

http://www.youtube.com/watch?v=z1dvjsBf7XM

Sedan revolutionens början har den tunisiska gränsen mot Libyen varit dåligt bevakad och vad man vet idag är att mängder av vapen har tagit sin in på det tunisiska territoriet den vägen. Samtidigt har tidigare straffade terrorister har befriats från fängelser och internationella terrorister tagit sin in i Tunisien, där man ostört kunnat bygga upp ett ”terroristcenter” i Mont Chaambi nära den algeriska gränsen.

Islamisterna Ennadha, som tidigare under en period av 2 år suttit vid makten, har stängt ögonen för detta fenomen och trots vetskapen om situationen låtit dem hållas. Vilket medfört att man idag tror att det finns mer än 5000 terrorister i bergen kring Mont Chaambi.

Varför har Ennadha och den nya sk teknokratiska regeringen låtit terroristerna hållas utan att reagera ?                                

Man kan inte exakt veta varför, men vad man vet, är att islamister samarbetar med terrorister. Vi vet också hur islamisterna i Egypten ”Muslimska Brödraskapet” blev avsatta med hjälp av militären. Vad vi också vet är att ett troligt uttalandet av tidigare islamistiska regeringen Ennadhas justicie ministern florerar på facebook, där han ska ha sagt, att om Tunisien har 50 000 poliser så har Ennadha 100 000 terrorister.

Naturligtvis kan detta uttalande ifrågasättas men tanken finns ändå där. Kan det vara så att Ennadha stänger ögonen för terrorismen pga rädsla för att Egyptens scenario skulle kunna repeteras i Tunsien ?

Förutom denna tanke finns det även en mängd internationella aspekter som idag innebär att terrorismen är ett vapen som kan användas av många länder i många avseenden. Det är en komplex situation som inte ger oss några direkta svar.

Varför bygger terroristerna sina träningsläger och samlingsplatser nära Algeriet ?                                                                                   

• För det första bergen kring Mont Chaambi är svåra att övervaka av armén och poliser.
• För det andra invånarna i området är ekonomiskt utsatta och man vet att de lätt kan köpas för att samarbeta med terroristerna.
• För det tredje tror man att ett mål för terrorismen är att destabilisera Algeriet.

Med detta som utgångspunkt är Algeriet idag mycket oroliga inför situationen och trots att de har en extremt stark armé som dag och natt bevakar gränsen mot Tunisien, så är man rädd. Därför har Algeriet och Tunisien suttit i ett möte efter den senaste terrorist attacken i Mont Chaambi.  Algeriet uppmanar Tunisien att finna en lösning på terrorismen i landet och göra det som nödvändigt för att få bukt på problemet. Indirekt har även Algeriet låtit förstå att, om inte så görs, måste deras egen armé lösa situationen på det tunisiska territoriet.

Detta mötet har resulterat i att den teknokratiske statsministern Mehdi Jomaâ har givit order om att :

1. stänga alla moskéer där imamer uppmuntrar hat, mord och terrorist aktioner
2. stänga radio- och tv-kanaler som uppmuntrar terrorism och som medverkar i att rekrytera framtida terrorister
3. vidta åtgärder mot de internet sidor som skapas på sociala nätverk där innehållet är provocerande och uppmanar till våld och terrorism.

Samtidigt uppmanar han tunisierna att mobilisera sig emot terrorismen utan att för den saken skull uppmana invånarna till att rösta emot de som står på terrorismens sida.

Efter dessa uttalanden och åtgärder har mängder av tunisier äntligen begivit sig till inskrivningslokaler för att skriva in sig, med avsikt att kunna  rösta i valet till hösten.

Sedan valinskrivningslokalerna öppnades för några veckor sedan har inskrivningen varit rekordlåg där knappt ett par hundra tusen skrivit in sig. Se följande blogginlägg: http://xenaconsulting.bloggproffs.se/2014/07/18/islamisterna-ennadha-vinner-valet-i-host/ och http://http://xenaconsulting.bloggproffs.se/2014/06/24/valregistreringen-har-borjat-i-tunisien-men-ar-landet-redo-for-att-ga-till-val-under-ar-2014/

Dagen efter mängder av tunisier begav sig till inskrivningslokalerna men vi vet inte ännu hur många.

I dagens upplaga av den algeriska tidningen ”Al-Khaba” kunde man läsa att 6 000 tunisiska soldater och 8 000 algeriska soldater kommer att genomföra gemensamma operationer mot terrorister vid den algeriska gränsen.

På frågan om kriget mot terrorismen äntligen har börjat så ser det i alla fall ut som om man börjat vidta en hel del åtgärder. Fenomenet terrorism har nått en sådan nivå som innebär att man måste ta beslut antingen låter man det fortsätta med konsekvenser som alla förstår eller så beslutar man går att gå till motattack.

Nästa fråga som man bör ställa sig är hur långt är den teknokratiska regeringen redo att gå för att få bukt på terrorismen och vilka krafter står bakom ? Svaret på den frågan vet vi inte.

En annan fråga utan svar är: Har tunisierna själva äntligen har vaknat ur sin dvala och misstro på att det kan göra någon skillnad om de går till val?

De flesta tunisier anser att valet redan är avgjort eftersom islamisterna Ennadha haft tiden då de satt i regeringsställning på sig att infiltrera sina egna medlemmar på alla viktiga poster. Därför är siffran på tunisier som registrerat sig för att kunna välja i höstens val oerhört låg och når knappt upp till ett par hundra tusen som skrivit in sig på vallistorna.

För inte så länge sedan berättade en lärare sin egen erfarenhet av inskrivningen på vallistorna i en tidning: Jag gick för att att skriva in min på vallistorna väl framme i vallokalen var det kvinna som tog mitt namn som hon skrev ner på en lapp. Jag frågade henne – varför skriver du inte in mitt namn på vallistan direkt och varför tar du inte mitt personnummer. Varpå hon svarade att jag skriver in dig senare och ditt person nummer hade jag tänkt be dig om. Hon skrev ner mitt personnummer och ansåg att det var klart. Jag gick därifrån med en obehaglig känsla av att det inte stod rätt till och eftersom jag inte fått något bevis på att jag skrivit in mig.

Oron gnagde i mig varför jag vände om och gick tillbaks till vallokalen. Då jag ställde mig vid samma kvinna som var upptagen med en annan person noterade jag att denne blev direkt inskrivet på vallistan samt fick ett stämplat bevis på att han skrivit in sig. DÅ  visste jag att min oro definitivt inte var obefogad. Efter mycket om och men blev jag inskriven och fick mitt stämplade papper på att jag stod på vallistan.

Denna historia är en av många, om hur Ennadha manipulerar valutgången och hur tunisierna misströstar valet till hösten.

Frågan jag ställer mig är när ska tunisierna vakna upp ur sin dvala och likgiltighet för att börja anstränga sig för sig och sina barns framtid

Vissa tunisiska jihadister som återkommer från det heliga kriget i Syrien gräver tunnlar som når statliga institutioner med målet att attackera och explodera dessa.

Denna information som publicerades i tidningen ”Akher Khabar” på tisdagen den 15 juli fick knappt någon uppmärksamhet. Detta trots att informationen har konfirmerats av högt uppsatta säkerhetskällor i landet.

Det visar sig att vissa av de 400 tunisiska jihadisterna som återkommit från Syrien fått uppdrag innan de återvände.

När man samtidigt vet att dessa  jihadister varken har arresterats, ställts inför rätta eller står under strikt övervakning är det inte förvånande att de har och har haft möjlighet att förbereda attacker mot offentliga byggnader och polishus i flera av landets regioner.

Minst 14 tunisiska soldater dödades och 20 skadades i en terroristattack i Mont Chaambi som ligger nära gränsen till Algeriet. Försvarsministeriet konstaterade på torsdagen att aldrig förr har den tunisiska armén genomlevt ett drama med så höga dödssiffror.

Attacken inträffade i onsdags kväll vid tiden då fastan i Ramadan skulle brytas. Två terrorister öppnade eld med kulsprutor och det ryska raketgeväret RPG, i en raid mot två av arméns bevakningscentraler i Mont Chaambi.

Attacken inträffade ett år efter att den tunisiska armén blev offer för ett bakhåll där åtta soldater brutalt mördades den 29 juli 2013. Denna händelse utfördes också av terrorister  under Ramadan, vid Mont Chaambi.

Armén bevakar och följer spåren efter en väpnad grupp med troliga kopplingar till al- Qaida sedan december 2012 i området.

Breaking the Silence är en organisation ( http://www.breakingthesilence.org.il/about/organization) bestående av israeliska veteran soldater som servat den israeliska armén sedan Intifadans början. De har samlat in mer än 350 israeliska soldaters vittnesmål om hur det var att patrullera vid gränsen mot Palestina.  Tanken är inte att döma eller fördöma enskilda soldater utan målet med organisationen är att uppmuntra det israeliska samhället att se med kritiska ögon på den egna armén och de handlingar som dagligen begås för ”Israels säkerhet”.

Under 10 år har gruppen samlat in vittnesmål från soldater som man nu läser högt för allmänheten i Tel Aviv  i 10 timmar. De värsta vittnesmålen valdes ut för att markera en milstolpe i organisationens arbete.

Genom att läsa upp vittnesmål under 10 timmar ville vi visa att de vittnesmål vi har samlat in är inga undantag utan snarare helt vardagliga händelser säger Yehuda Shaul en av grundarna till gruppen och som själv varit soldat.

Nedan några av vittnesmålen:

ISRAELI SOLDIERS’ OWN WORDS

Nadav Weiman. Photograph: Quique Kierszenbaum

SERGEANT NADAV WEIMAN
2005-08, Nachal Reconnaissance Unit, Jenin
We’d spread out above Jenin on ”the stage”, which is a tiny mountain top. That evening an arrest mission was in progress, there were riots inside the refugee camp, and we sat above and provided sniper cover for the operation. Things got rolling and there were arrests, some rioting began in the city.

There was random peripheral fire so there were generally no people on rooftops. Some time in the middle of the night, we detected someone on a roof. We focused our sights on him, not knowing for sure whether or not he was a scout. But we targeted him and got an OK to fire because he was on a rooftop very close to one of our forces.

We were several snipers, and we took him down … Later when we got back to Jalame, it started: ”Was he armed or not?” But we’d got our OK from the battalion commander. He was also the one to come and speak with us when we got back to the base in Jalame. We were with the guys with whom we sat to debrief after the action, and it was wall-to-wall, ”You don’t realise how lucky you are to have actually fired in an operation. That hardly ever happens, you are so lucky.”

And according to the way we implemented the rules of engagement, we declared him a target by documenting him. We thought the Palestinian had been speaking on the phone, he seemed to be raising his hand to his head, looking sideways, going back and forth, just like a person scouting and sending information back. You could see the angles of his body, his whole conduct facing the soldiers who were north of him, in the alley below, a few metres away.

SERGEANT, ANONYMOUS
Undisclosed Reservist unit, Gaza Strip 2009, Operation Cast Lead
The actual objective remained rather vague. We were told our objective was to fragment the Strip, in fact we were told that while we were there, not knowing how long, we would have to raze the area as much as possible. Razing is a euphemism for systematic destruction. Two reasons were given for house demolitions. One reason was operational. That’s when a house is suspected to contain explosive, tunnels, when all kinds of wires are seen, or digging. Or we have intelligence information making it suspect. Or it’s a source of fire, whether light arms or mortars, missiles, Grads [rockets], all that stuff. Those are houses we demolish.

Then we’re told some will be destroyed for ”the day after”. The rationale is to leave a sterile area behind us and the best way to do that is by razing it. In practical terms, it means you take a house that’s not suspect, its only transgression is that it stands on a hill in Gaza. I can even say that in a talk with my battalion commander, he mentioned this and said half smiling, half sad, that this is something to add to his list of war crimes. So he himself understood there was a problem.

Tal Wasser. Photograph: Quique Kierszenbaum

SERGEANT TAL WASSER
2006-09, Oketz (canine special forces), Nablus
Standing at the roadblock for eight hours a day puts everyone under this endless pressure. Everyone’s constantly yelling, constantly nervous, impatient … venting on the first Palestinian to cross your path. If a Palestinian annoys one of the soldiers, one of the things they’d do is throw him in the Jora, which is a small cell, like a clothing store dressing room. They close the metal door on him and that would be his punishment for annoying, for being bad.

Within all the pressure and the stress of the roadblock, the Palestinian would often be forgotten there. No one would remember that he put a Palestinian there, further emphasising the irrelevance and insignificance of the reason he was put there in the first place. Sometimes it was only after hours that they’d suddenly remember to let him out and continue the inspection at the roadblock.

SERGEANT, ANONYMOUS
Nablus Regional Brigade, Nablus, 2014
”Provocation and reaction” is the act of entering a village, making a lot of noise, waiting for the stones to be thrown at you and then you arrest them, saying: ”There, they’re throwing stones.”

Lots of vehicles move inside the whole village, barriers. A barrier seems to be the army’s legitimate means to stop terrorists. We’re talking about Area B [under civilian Palestinian control and Israeli security control], but the army goes in there every day, practically, provoking stone throwings. Just as any Palestinian is suspect, this is the same idea. It could be a kid’s first time ever throwing a stone, but as far as the army is concerned, we’ve caught the stone thrower.

Avner Gvaryahu. Photograph: Quique Kierszenbaum

SERGEANT AVNER GVARYAHU
2004-07 Orev (special anti-tank unit), Nablus
It was when I was a sergeant, after we had finished training. 200 [the number of the commander] said to us unequivocally: ”That’s how you’re ranked. With Xs. Every night I want you to be looking for ‘contact’ [an exchange of fire] and that’s how you’ll be ranked.”

At some point I realised that someone who wants to succeed has to bring him dead people. There’s no point in bringing him arrests. [The message was:] ”Arrests are routine, the battalions are making arrests. You’re the spearhead, the army has invested years in you, now I want you to bring me dead terrorists.”

And that’s what pushed us, I believe. What we’d do was go out night after night, drawing fire, go into alleys that we knew were dangerous. There were arrests, there were all kinds of arrests. But the high point of the night was drawing fire, creating a situation where they fired at us.

It’s a situation, totally insane, you’re in it, it’s hard to explain. You’re looking through the binoculars and searching for someone to kill. That’s what you want to do. And you want to kill him. But do you want to kill him? But that’s your job.

And you’re still looking through the binoculars and you’re starting to get confused. Do I want to? Don’t I want to? Maybe I actually want them to miss.

SERGEANT, ANONYMOUS
Kfir Brigade, Tul Karem, 2008
There was one checkpoint that was divided into three lanes: there’s a settlement, a checkpoint, and then Israeli territory. In the middle, there’s a Palestinian village, so they just split the checkpoint into three lanes. Three lanes, and the brigade commander ordered that Jews should only wait at the checkpoint for 10 minutes. Because of that we had to have a special lane for them, and everyone else, the Palestinians and Israeli Arabs, had to wait in the other two lanes. I remember that settlers would come, go around the Arabs, and just did it naturally. I went over to a settler and said: ”Why are you going around? There’s a line here, sir.” He said: ”You really think I’m going to wait behind an Arab?” He began to raise his voice at me. ”You’re going to hear from your brigade commander.”

Gil Hillel. Photograph: Quique Kierszenbaum

GIL HILLEL
2001-03, Sachlav (military police), Hebron
On my first or second day in Hebron, my commanders asked me to go on a ”doll”, a foot patrol that we conduct in the casbah and Jewish settlement. I agreed, it seemed cool. It was my first time in the field, come on, let’s do it. We went on patrol, into the casbah, and I think that was the first time I sensed the existential fear of living under constant threat.

We started the doll and I started feeling bad. The first time in the field is not simple. One of my commanders, the veteran among them, took an old Palestinian man, just took him aside to some alley and started beating him up. And I … it wasfine by all the others … I sort of looked at them and said: ”What is he doing? Why is he doing that? What happened? Did he do anything? Is he a threat? A terrorist? Did we find something?” So they said: ”No, it’s OK.” I then approached my commander, the [one] who trained me, and asked: ”What are you doing?” He said: ”Gil, stop it.”

And that really scared me. I was scared of their reactions, of the situation we were in. I felt bad with what went on there, but I kept quiet. I mean, what can I do? My commander told me to shut up. We left there and went back to the company and I went to my commander and said: ”What are you doing? Why did you do that?” So he said: ”That’s the way it is. It’s either him or me and it’s me and …”

They took him aside and just beat him up. They beat him up, they punched him. And slapped him, all for no reason. I mean, he just happened to walk by there, by mistake.

SERGEANT, ANONYMOUS
Nachal Brigade, 50th Battalion, Hebron, 2010
The Jewish settlers of Hebron constantly curse the Arabs. An Arab who passes by too closely gets cursed: ”May you burn, die.”

On Shuhada Street there’s a very short section where Arabs may walk as well, which leads to Tel Rumeida neighbourhood. Once I was sent there and we found three Jewish kids hitting an old Arab woman. Another man from the Jewish settlement happened along and also joined them in yelling at the woman: ”May you die!” When we got there they were mainly yelling, but there had clearly been blows dealt as well. I think they even threw stones at her.

I believe the [policeman] was called but ended up not doing anything. The general atmosphere was that there was no point in summoning the police – the policeman is a local settler from Kiryat Arba who comes to pray with the Hebron settlers at the Tomb of the Patriarchs on Fridays.

Nadav Bigelman. Photograph: Quique Kierszenbaum

SERGEANT NADAV BIGELMAN
2007-10, Nachal Brigade, 50th Battalion, Hebron
During patrols inside the casbah we’d do many ”mappings”. Mappings mean going into a house we have no intelligence on. We go in to see what’s inside, who lives there. We didn’t search for weapons or things like that. The mappings were designed to make the Palestinians feel that we are there all the time.

We go in, walk around, look around. The commander takes a piece of paper and … makes a drawing of the house, what it looks like inside, and I had a camera. I was told to bring it. They said: ”You take all the people, stand them against the wall and take their picture.” Then [the pictures are] transferred to, I don’t know, the General Security Service, the battalion or brigade intelligence unit, so they have information on what the people look like. What the residents look like. I’m a young soldier, I do as they say. I take their pictures, a horrible experience in itself, because taking people’s pictures at 3am, I … it humiliated them, I just can’t describe it.

And the interesting thing? I had the pictures for around a month. No one came to get them. No commander asked about them, no intelligence officer took them. I realised it was all for nothing. It was just to be there. It was like a game.

SERGEANT, ANONYMOUS
Paratrooper, 2002, Nablus
We took over a central house, set up positions, and one of the sharpshooters identified a man on a roof, two roofs away, I think he was between 50 and 70 metres away, not armed. I looked at the man through the night vision – he wasn’t armed. It was two in the morning. A man without arms, walking on the roof, just walking around. We reported it to the company commander. The company commander said: ”Take him down.” [The sharpshooter] fired, took him down. The company commander basically ordered, decided via radio, the death sentence for that man. A man who wasn’t armed.

I saw with my own eyes that the guy wasn’t armed. The report also said: ”A man without arms on the roof.” The company commander declared him a lookout, meaning he understood that the guy was no threat to us, and he gave the order to kill him and we shot him. I myself didn’t shoot, my friend shot and killed him. And basically you think, you see in the United States there’s the death penalty, for every death sentence there are like a thousand appeals and convictions, and they take it very seriously, and there are judges and learned people, and there are protests and whatever. And here a 26-year-old guy, my company commander, sentenced an unarmed man to death.

Nedan delar ur en rapport från The Soufan Group (soufangroup.com) där det framkommer vilka som åker till Syrien för att medverka i det ”heliga” kriget, varifrån de kommer och varför de åker dit. En intressant rapport som kan läsas i sin helhet på följande länk: http://soufangroup.com/wp-content/uploads/2014/06/TSG-Foreign-Fighters-in-Syria.pdf

KEY FINDINGS

• Some of the foreign fighters may not return as terrorists to their respective countries, but all of them will have been exposed to an environment of sustained radicalization and violence with unknowable but worrying consequences. An attack by a returned fighter in Brussels in May is one example.

• Advances in technology, communications, travel, and tactics (from a decade of fighting in the region) mean that even a very small percentage of returning foreign fighters could have a major impact on their homelands.

• National resources in most countries are insufficient to monitor more than a handful of returnees.

• Lessons from Afghanistan argue for more attention to the possible fall out from the Syrian war.

• The influx of fighters joining al-Qaeda affiliated groups in Syria raises questions about the effectiveness of the work that has gone into undermining the appeal of terrorism since 2001, and the general understanding of its causes.

• A new Afghanistan in the Levant? Unfortunately, as Syria becomes more permanently divided, extremist groups will put down deeper roots and establish safe havens. A further danger grows in the countries that play

host to Syrian refugees. The longer young people spend in refugee camps, or otherwise displaced from home and school, the more vulnerable they will be to sectarian or other terrorist recruiters.

Social Media’s Influence on Syrian Foreign Fighters and Extremist Ideology:

Social media such as Twitter or Facebook are highly effective in spreading a violent extremist ideology. They play a significant role in the recruitment and fundraising efforts of extremist groups such as ISIS and Jabhat al Nusra.

But three factors are often overlooked that any counter-radical campaign will need to understand and leverage:

• The power of instantaneous and ubiquitous communication can also divide the extremist groups, much as is happening with ISIS and Jabhat al Nusra. They are increasingly fighting each other using the same social

media that brought them earlier prominence. Al Nusra and the al-Qaeda leadership tend to speak in Arabic on Twitter and Facebook, while ISIS uses multiple languages in their outreach to supporters.

• Different regions consume different social media. The target audience of young people in the Levant is overwhelmingly found through Facebook; in the Gulf it is more likely to be reached through Twitter.

• Regardless of platform, the target audience (young and emotionally engaged) does not get news or information about the war from traditional sources. Potential foreign fighters are interconnected within self-selected bubbles, and are isolated from anything outside .Policymakers often underestimate the impact of what is happening in these

closed circles even as they overestimate the impact of their own.

SUMMARY

Read the full article »

Parlaments-och presidentvalet i Tunisien är planerat till slutet av 2014 men redan i måndags början registreringen införde närstående valen. De exakta datumen för de bägge valen är inte ännu klart.

För att underlätta registreringen för väljarna infördes i lördags ett callcenter som ska svara på tunisiernas frågor om hur man kan registrera sig. Alternativen för registrering är bl.a via internet, sms eller en behörig myndigheter.

Man uppskattar att det finns c.a 7 miljoner valberättigade i Tunisen varav endast 4,1 miljoner registrerade sig inför förra valet 2011. För att maximera antalet väljare planerar valmyndigheten Isie att installera registreringscentra och information i alla städer runt om i Tunisien.

I princip bör alltså tunisierna i slutet av året ha fått sina första permanenta institutioner sedan revolutionen i 2011

Frågan är om Tunisien är redo för att gå till val ?  Vissa parter hävdar att den planerade tidsplanen är för snäv för att säkerställa öppna och korrekta val. Andra betonar att det har införts i den nya konstitutionen att val ska hållas under år 2014 något som lämnar litet handlingsutrymme.

Bild: Ennadhas ledare Rached Ghannouchi

Problematiken är att det enda parti som både har pengar, partiprogram och är organiserade är islamisterna eftersom de under årtionden fungerat som parti i exil i utlandet och kunnat organisera sig. De har dessutom efter att ha suttit vid makten fått klart för sig sina svagheter som de efter de avsattes från sitt regeringsuppdrag haft tid att förändra.  Förutom att opinionen varken har pengar, partiprogram eller är organiserade så är det dessutom ett problem att de under diktatorn Ben Alis tid var total krossade vilket inneburit att  inga starka personligheter finns bland oppositionspartierna. Tunisien behöver en stark och tydlig ledare efter revolutionen och efter år av diktatur någon som kan  vinna väljarnas förtroende. Förutom problemet med svaga ledare har oppositionen svårt att klara av att samarbeta såväl vad gäller inom partiet som mellan partierna. Samarbetsfrågan kan bli avgörande eftersom inget parti kan vinna valet utan koalition.

Bild: Nidaa Tounes och Beji Caid Essebsi

Nidaa Tounes är det enda partiet som har en stark ledare,Beji Caid Essebsi, som lyckats samla flera av de över 100 partierna som presenterade sig inför förra valet. Trots att de är en stark utmanare till islamisterna har de fortfarande inget tydligt partiprogram och de tunisiska väljarna känner sig inte säkra på vad de står för.  En annan utmaning för Nidaa Tounes är att deras förvisso karismatiska och omtyckta ledare Beji Caid Essebsi är över 80 år gammal. Risken är att väljarna endast väljer Nidaa Tounes om ett alternativ för att slippa islamisterna.

Nyligen startade ett parti som endast består av kvinnor, att jämföra med det svenska FI feministisk initiativ). Detta tunisiska kvinnoparti hyllades av pressen för sitt initiativ. Samtidigt spåtalades det att det var tack vare  både kvinnor och ungdomar som revolutionen kunnat genomföras och som Tunisien klarat sig undan Ennadhas försiktigt framtonade och synliggjorda planer på en religiös diktatur.

En annan fråga som är intressant att synliggöra är att ledaren Rached Ghannouchi för det islamistiska partiet Ennadha, har i förra veckan blivit inkallad till Storbritannien i förhör angående Ennadhas samröre med det Muslimska Brödrarskapet. Det Muslimska Brödrarskapet har klassats som en terroriströrelse av bl.a Cannada. Ennadha är en direkt gren av det Muslimska Brödrarskapet.  Under Ennadhas mandatperiod i Tunisien framkom det tydligt att de både hade direkt samarbete med det Egyptiska islamistiska partiet det Muslimska Brödrarskapet och att de hade ett direkt samarbete med vissa terroristgrupper som Ansar Al-Charia i Tunisien och Libyen.

Frågan är nu om tunisierna kommer att uppmärksamma detta och försöka utesluta Ennadha frånatt ställa upp i valet eller föredrar man att försöka via demokratiska val visa att tunisierna i allmänhet inte är intresserade av ett islamistiskt statsskick.

Det är vanskligt att redan gå till val under 2014 det är nog alla överens om förutom islamisterna Ennadha som defintivt gynnas av att valet hålls innan årets slut, eftersom ju längre tiden går desto mer hinner oppositionen organisera sig.

Tisdagen den 17 anklagade den irakiska regeringen Saudi Arabien för att ge stöd till rebellgrupper i Irak och på så vis ställt sig på terroristernas sida.  I lördags meddelade den iranska nyhetsbyrån FARS att Qatar rekryterat runt 1800 legosoldater från Nordafrika som de skickat till Irak för att slåss på de islamistiska terroristgrupperna ISIS & ISIL sida  i Irak.

(Bild: det funna dokumentet)

Enligt FARS har ett dokument som hittats på Qatars ambassad i Libyen bekräftat att regeringen i Doha rekryterat soldater från Tunisien, Marocko och Algeriet. Dokumentet var signerat av Qatars diplomat Nayef Abdullah al-Amadi placerad i Tripoli. De rekryterade terroristerna utbildades på olika militärbaser i Libyen för att där bl.a lära sig hantera tyngre vapen.

Enligt dokumentet skickas de utbildade legosoldaterna till Irak via libyska hamnar, Turkiet och irakiska Kurdistan.  Det framgår även att planen var att skicka totalt tre terroristgrupper. FARS rapporterade också att de jihadister som befinner sig i krig mot regeringstrupper i västra Irak betalas av Qatar och Saudiarabien. Lönen de får ligger på runt 700 $.

Den 15 juni 2014 publicerade nättidningen Résau International (en site för reflektion och information) en artikel skriven av Sonja Baker där det framkommer bevis på att den arabiska revolutionen var frammanipulerad av USA. Nedan har jag gjort en översättning.

Ett dokument som släpptes av en amerikansk tankesmedja visar att den ”arabiska våren”  långt ifrån var en spontan rörelse genomförd av ivriga medborgare som kämpade för en politisk förändring, utan snarare iscensatt av den amerikanska administrationen.

Organisationen Middle East Briefing (MEB) bekräftade Vita Husets inblandning i den Arabiska våren med hjälp av en officiell rapport från det amerikanska utrikesdepartementet. Dokumentet är daterat den 22 oktober, 2010 med titeln ”Middle East Partnership Initiative (MEPI). Dokumentet är delvis konfidentiellt och MEB har endast kunnat få tillgång till det genom organisationen Freedom of Information Act. Det är ingen nyhet att USA vid flera tillfällen tidigare satt ihop strategier för att besegra regimer i olika länder. De använder sig av ”det civila samhället” och sk Non Govermental Organisationer (NGO), för att få insikt, kontroll och bakgrund.

Den amerikanska strategin går ut på att manipulera dessa icke-statliga organisationer (NGOs) så att de faller in i en direkt linje med den amerikanska utrikespolitiken, dess mål och den inre säkerhetspolitiken, noterar MEB. ”Middle East Partnership Initiative” (MEPI) är ett regionalt program som stärker medborgarna och deras rättigheter i Mellanöstern och Nordafrika med målet att utveckla pluralistiska, delaktiga och välmående samhällen. MEPI har sedan starten 2002 utvecklats till att bli ett flexibelt verktyg i regionen. Deras stöd är direkt integrerad i den amerikanska regeringens diplomati, vilken har som mål att stödja det civila samhället.  Detta går att utläsa i rapporten skriven av det amerikanska utrikesdepartementet.

I avsnittet ”Hur MEPI fungerar,”  är det tydligt förklarat att det viktigaste målet för organisationen är att ”bygga nätverk av reformatorer som kommer att dela sina kunskaper och hjälpa varandra i avsikt att katalysera förändring i regionen.” Omstörtande verksamheter finansieras således av USA: s ambassader.

Obama-administrationen snålar inte på medel för att uppnå direkt inblandning i andra länders inre angelägenheter. I rapporten framkommer att lokala bidrag och direkta stöd till grupper av ursprungsbefolkningen består idag av mer än hälften av MEPIs projekt. Speciella USA agenter på ambassaderna är särskilt utvalda för att hantera finansiering av olika icke-statliga organisationer och grupper inom det civila samhället. Man kan läsa att ”de landsspecifika projekten syftar till att tillgodose lokala utvecklingsbehov identifierade via ambassaderna, lokala reformatorer och våra egna fält- analyser” .

”Den politiska utvecklingen i ett land kan leda till nya möjligheter och nya utmaningar för att uppnå den amerikanska regeringens politiska mål och MEPI kommer att överföra medel för att möta dessa behov, understrykes ytterligare. Det säger sig självt att initiativtagarna till programmet viserar lokala institutioner och regeringar. Det framkommer även tydligt att MEPI endast har särskilda aktörer som samarbetspartners utvalda av USA baserade och regionala icke-statliga organisation. Enligt rapporten ger ”MEPI  inte pengar till utländska regeringar och förhandlar inte fram avtal om bilateralt stöd.”

 Enligt MEB, finns en lista med prioriterade länder som måltavla för det amerikanska etablissemangets planer. Listan innehåller länder som Jemen, Saudiarabien, Tunisien, Egypten och Bahrain. Libyen och Syrien tillkom ett år efter dokumentets utarbetande. När det gäller Egypten, framkommer att den amerikanska regeringen har fokuserat sig på ett samarbete med det muslimska brödraskapet vilka enligt rapporten skulle anses förenliga med den amerikanska regeringens utrikespolitik, se http://mebriefing.com/?p=807 .

Obama-administrationen erbjuder även ”after-sales service av revolutionerna” där målet är att omforma ”the great Middle East” i  enlighet med den amerikanska visionen. Ett kontor för samordnare grundades 2011 för att övervaka och koordinera övergången i Mellanöstern, William B. Taylor utsågs till dess chef. Denne diplomat har erfarenhet av revolutioner, eftersom han var USA ambassadör i Ukraina under den ”orange-färgade revolutionen” 2006-2009. Enligt rapporten från utrikesdepartementet är tanken att kontoret ska agera samordnare av den amerikanska regeringens bistånd till ”framväxande demokratier” i Mellanöstern och Nordafrika, inklusive Egypten, Tunisien och Libyen.”