Bilden saxad ur Kacems FB-sida

Under president Bourguibas tid byggdes Tunisiens diktaturkultur upp och med den affischering av hans porträtt överallt och Leve Bourguiba fanns i var mans mun. En militärkupp och porträtten byttes ut mot Ben Ali (den nye presidenten) och Leve Bourguiba mot Leve Ben Ali, för övrigt blev det ingen större skillnad. Att stå ut med en diktatur fungerade bra tills maffia metoder och arbetslöshet blev för pàtagligt och jasmin revolutionen blev ett faktum där tunisier enades i ett stort Leve Demokratin.

Denna situation var ny och oron för misslyckande och för att den befintliga politiska strukturen RCD (det tidigare existerande politiska partiet under Ben Alis diktatur) skulle återta makten var stor. Under februari, mars och april spred sig en våg av rykten, demonstrationer, protester, “sit ins”, strejker m.m som totalt destabiliserade Tunisien.

Demonstrationer i folkets namn ville att alla RCD medlemmar skulle avgå dvs 2 miljoner arbetande personer, samtidigt som andra demonstrerade för en àtergàng till ett lugn så att övergångsregeringen skulle kunna arbeta fram en demokrati. Det stod klart att åsiktsfrihet nu var ett faktum.

Den nya inrikesministern Ahmed Friaa började “städa” upp bland RCD medlemmarna och införde en avgångspension för de 2 miljoner som hade politiska poster runt om i landet. Denna strategi skapade protester bland partimedlemmarna särskilt från de unga RCD som inte ville avsluta sin karriär som pensionär i 40 års åldern. Ahmed Friaa däremot blev mycket populär bland befolkningen som uppfattade honom som den ende som verkligen ville byta ut det gamla systemet.

Delar av en intervju med Ahmed Friaa där han uttalade sig om att en militärkupp förbereddes gjorde att han fick avgå, vilket återigen skapade stor oro. Demonstrationerna àterupptogs, kaos och utegångsförbud blev resultatet. Det visade sig senare att det Friaa sagt hade blivit vinklat av journalisten. I vems intresse vet ingen än idag. Samtidigt med denna händelse strejkade lärare, poliser, sophämtare, taxichaufförer m fl och en situation där många nästan började ångra Ben Alis avgång uppstod.

Ahmed Friaas strategi med att förtidspensionera alla RCD medlemmar hann inte avslutas innan han fick gå. Med resultatet att alla som arbetar i Tunis dvs de som stod närmast president Ben Ali och Trabelsi klanen (Ben Alis hustru Leilas familj) sitter kvar pà sina poster. Dessa personer är de enda som idag känner till alla detaljer om hur valen organiserats (läs fuskats) tidigare (bland annat har avlidna personer haft rösträtt och “röstat”!), självklart kan detta innebära ett hot mot ett demokratiskt val.

Samtidigt som RCD som parti idag är bannlyst fràn den politiska scenen, startade 2 fd RCD medlemmar ett nytt parti “Al Wathan.

Al Wathan hade under en period svårt att fà uttala sig och annonsera i media samt var ständigt hotade vid deras officiella valmöten. För en tid sedan påbörjades jakten på röster och flera partier kom till insikt om att det faktiskt var en bra idé att integrera RCD i sina partier. Det finns trots allt 2 miljoner fràn RCD som har rösträtt.

Valet den 24e juli har skjutits upp till den 23e oktober och de flesta anser att detta är mycket positivt. Det ger övergångsregeringen mer tid att reda ut hur valet organisatioriskt och strategiskt ska kunna genomföras utan inflytande fràn RCD. Samtidigt som de 81 nya politiska partierna får mer tid för att bygga en intern struktur.

De som är negativa till att valet skjutits upp är bland andra högerpartiet Ennadha (ett extremt islamistiskt parti) som förlorar pà att andra partier får mer tid till struktur och tanke.

Ennahdhas historia började redan pà 70 talet med Abdelfatteh Ghannouchi i spetsen som blev utvisad under President Ben Alis tid. Då Ghannouchi återkom till Tunisien efter flera år av exil var det tusentals som mötte upp på flygplatsen. Många tunisier började känna rädsla för att den spirande demokratin skulle bytas ut mot ett extremt islamistiskt samhälle.

Ennahdha har tillgång till stor utländsk finansiering vilket resulterar i att de har den hittills mest avancerade valkampanjen. Varifrån denna finansiering kommer vet ingen med säkerhet men troligen från bl.a Qatar ?

Många anser att Ennadha är ett hot mot demokratin även då de själva påstår att de är för demokrati. Många uttalanden gör att tunisier är oroliga för att deras verkliga avsikter är en återgång till ett traditionellt muslimskt samhälle där bigami, slöja, ingen utbildning och arv för kvinnor blir följden. För en tid sedan blev alla existerande partier ombedda att skriva under en överenskommelse där man bla lovade bevara jämlikhet mellan kvinnor och män och att inte röra kvinnans rättigheter. Ennadha vägrade skriva under med förklaringen att överenskommelsen inte hade något egentligt värde.

Förutom att Ennadha är mycket välorganiserade och har mer finansiering än något annat parti, fick de även många anhängare direkt efter revolutionen i sammanhang med att en stor grupp gick ut och propagerade för en separation mellan religion och stat. Detta visade sig vara alldeles för tidigt för ett Tunisien som inte fått utöva sin religion under Ben Alis regim. Idag har flera partier tagit lärdom av detta och infört religionen som en del av sitt partiprogram.

En del islamister har påbörjat sin kampanj med att skicka ut hotmeddelanden på Facebook m.m om att Tunisien kommer att få en svart sommar och en röd rahmadan. De har även agerat genom att bl.a storma en biograf eftersom titeln inte passade deras inställning. Dessa islamister är enligt Ennadha inte medlemmar I partiet men samtidigt har inte Ennadha heller tydligt uttalat sig om att de är emot dessa händelser.

Kan Ennadha vinna valet? Eller kan existerande politiker från tidigare RCD bli ett problem eller en fördel ? Rent tekniskt blir det svårt att något parti skulle få majoritet med tanke på att det idag finns ca 105 partier som ska dela på rösterna. Vad som däremot kan hända är att flera partier går samman och bildar koalition. Många anser att Ennadhas chanser att vinna är överdrivna och om man dessutom tar hänsyn till att Tunisien till största delen består av mer än 60% medelklass som lever ett modernt liv. Få kvinnor, vare sig de bär slöja eller ej, skulle kunna tänka sig att sluta arbeta.

Ett annat problem som visade sig i en undersökning genomförd av IFES International Foundation for Electorial Systems för en tid sedan var att 96% av tunisierna hade för avsikt att rösta men visste varken varför eller på vem.

Fördelarna är många med att skjuta upp röstningen bl.a tiden fram till oktober behövs för att:

• strukturera upp övriga partier så att inte Ennadha får strukturella fördelar

• strukturera upp själva valprocessen.

• gå igenom vilka personer inom RCD som behövs hållas på avstånd.

• informera folk om vad röstningen handlar om och hur man går till väga

• låta islamister “agera” negativt samtidigt som Ennadha att de är emot innebär att många som eventuellt tänkt rösta på Ennadha tänker efter flera gånger.

• ge alla partier tillgång till finansiering av valkampanjen

Jag var i Sverige för att tillbringa julen hos mina föräldrar då helt plötsligt det blev revolution. Det var totalt ofattbart…..den kom utan förvarning. Som jag beskrev i ”Tunisien före Revolutionen” så var det mycket undertryckt ilska som cirkulerade men därifrån till att bli ett upplopp som lyckades avsätta presidenten och få hela familjen Trabelsi på flykt var omöjligt att förutspå.

Jag satt framför datorn – facebook – och såg hur oroligheterna började sprida sig, mina döttrar skypade mig och berättade om hur folk gick ut på gatorna och protesterade, fransk TV beskrev händelserna men inget fanns i svensk TV absolut ingenting. Det tog flera dagar sedan oroligheterna hade börjat till svensk TV började rapportera.

Jag tror aldrig jag känt mig så maktlös och orolig i hela mitt liv som då information från vänner, mina elever och barn började flödade in via datorn och per telefon om poliser som sköt med riktiga kulor, om skottskadade människor, om farliga fångar som lyckats fly, om stridigheten om presidentens palats i Sidi Bou Said nära Marsa där mina barn bodde etc. Det värsta var nog då jag satt och pratade med mina döttrar per skype, de var livrädda för de hörde kulsprutor i närheten av huset. Helt plötsligt bara skrek de vi ringer dig senare och så hörde jag hur de pratade, skrek och grät om vartannat och sedan stängdes skypen bryskt av. Det blev en orolig natt för min del.  Dagen efter visade det sig att deras pappa hade kommit hem och stressat alla med att de skulle byta bostad över natten för säkerhetens skull, utan att förklara så det hade uppstått en tumult bland alla barnen. Bostadsbytet var ett bra drag eftersom det fanns bättre bevakning där.

Det var en aldrig tidigare skådad ilska bland befolkningen där man utan att tänka på konsekvenserna letade upp bostäder, fabriker, kontor, banker och säljlokaler som tillhörde någon av de så hatade familjerna Trabelsi och Ben Ali. Man satte eld på allt man kom över och total förstörde egendom som också faktiskt var stora arbetsplatser med mer arbetslöshet som resultat. Det som förvånade mig var att det verkade som alla visste exakt var Trabelsis och Ben Alis familjemedlemmar bodde  och vilka företag som var i deras ägo.

Att presidentens specialtränade poliser började skjuta skarpt på folket med många döda tunisier på köpet lugnade inte precis ner folket utan tvärtom. Samtidigt hände något som troligen räddade Tunisien från en riktigt blodig revolution, militären visade sig stå på folkets sida. Det är helt klart att hade det inte varit för militärens agerande hade utgången varit annorlunda.

Ben Ali flydde

och helt plötsligt gick det en våg av stolthet över att vara tunisier, på facebook delades foton av den tunisiska flaggan med sammansvetsade händer, eller foton med glada ungdomar med viftande flaggor etc

.

Under alla mina år i Tunisien har jag alltid hävdat att tunisierna har komplex vad gäller deras kompetens och kunnande gentemot europeer. De håller faktiskt med mig om det samtidigt som de är medvetna om det. Dessutom har man aldrig känt sig riktigt stolta över att vara Tunisier.

Men från den stunden jag satte foten på tunisisk mark i januari, efter att ha tillbringat revolutionen framför facebook, franska tidningar och skype, slogs jag av en oerhörd stolthet och glädje som symboliserade Tunisien under tiden efter revolutionen.

När universitetet där jag arbetade åter öppnade sina dörrar efter revolutionen och lärare, all personal och elever möttes i korridorerna fanns det stora lyckliga leenden överallt samtidigt som det var en oerhörd stämning av samhörighet och lycka. Även beteendet i trafiken förändras och respekt gentemot varandra infördes. Det var feststämning.

Diskussioner som varit ner tystade under så många år blev nu högljudda och var man än befann sig i taxin, på cafét, i kvarters affären etc så diskuterades Tunisiens framtid. Främst var det med oro man diskuterade eftersom man överhuvud taget inte hade förtroende för politiker. Strejker började sprida ut sig och under en lång period hade vi sopberg lite överallt, massor av rykten spreds, presidentens specialstyrkor vägrade ge upp så strider mellan dem och militären försegicks samtidigt som den nya provisorisk regering byttes ut.

Så där höll det på under flera månader men diskussionernas innehåll förändrades ju mer vi närmade oss valet och med över 100 politiska parti varav inget med ett riktigt tydligt program visste folket överhuvudtaget inte hur de skulle kunna rösta.  Den där otroliga glädjen och stoltheten över att faktiskt ha slängt ut presidenten med familjer började mer och mer bytas med oro. misstänksamhet  och ängslan inför valet.

Tunisien före revolutionen

Hur gick det till när tunisierna gick man ur huse för att tillsammans skrika ut sitt missnöje i ett enda budskap Ben Ali DÈGAGE – FÖRSVINN.

Tunisierna är i grunden ett pacifistiskt och lugnt folk som i alla situationer undviker konflikter men den 14 januari tog ilskan över och revolutionen föddes.

Bild: Habib Bourguiba

Bourguiba som fram till 1987 var Tunisiens president byggde upp, ett i arabvärldens mått mätt, mycket modernt land med bl.a obligatorisk skolgång i 9 år och förbud mot polygami. Samtidigt som han kallades för Tunisiens fader och var en föregångare vad gäller ekonomisk och social utveckling får man inte glömma att han faktiskt var en diktator som styrde journalisternas arbete. Korruptionen var dock inte utbredd i någon större utsträckning. Han blev avsatt via en planerad statskupp som genomfördes av Zine El-Abidine Ben Ali den 7 november 1987. Då Ben Ali tog över trodde många tunisier bl.a journalisterna på en ny era av tryckfrihet och demokrati men efter några år stod det klart att det var bara en dröm. Naima Ben Ali var Zine El-Abidine Ben alis första hustru som han bedrog med Leila Trabelsi en hårfrisörska som honom dottern Nesrine 1986. Han skilde sig från Naima några år senare och ingick det ödesdigra äktenskapet med Leila Trabelsi 1992.

Bild: Zine El-Abidine Ben Ali och Leila Trabelsi

Leila kom från en fattig familj med10 syskon som hon stod väldigt nära, hon var en känd lyxprostituerad som bara ingick ”relationer” med inflytesrika män. När hon ingick äktenskap med Ben Ali visste det tunisiska folket i stor utsträckning redan om hennes bakgrund och det gick rykten om henne och hennes bröder och man var mycket skeptiskt inställda till familjen Trabelsi, med all rätt visade det sig med tiden.

Drömtillvaron för det pacifistiska tunisiska folket består av en vacker hustru, barn, hus och bil. När Leilas brödrar började framträda och inta den tunisika ekonomiska scenen så reagerade man inte i någon större utsträckning utan lät dem hållas ”så länge jag har mitt lilla liv så är allt bra”, men korruptionen och maffiametoderna började komma allt närmare vardagen för många. Det hela började i mindre skala och bredde ut sig till en farosot över hela landet. Affärsmän började dra öronen åt sig och föredrog att utöka sin verksamhet inom olika sektorer istället för att låta ett företag växa allt för stort. Trabelsi började ”roffa” åt sig alla existerande och potentiella affärer som de ansåg vinstgivande. De kunde effektivt ”ta över” vilket företag de hade lust till eftersom de hade byggt upp ett brett kontaktnät på alla nivåer bank, politik, ekonomi etc. och kunde hota och tvinga till sig vad de ville utan att betala ett öre

Leila och brodern Belhassen Trabelsi

Så småningom började man även ge sig på hus och tomter som ägdes av vanliga tunisier. President Ben Ali gjorde inget för att hindra detta utan tvärtom lät dem hållas, många tunisier dock inte alla, försvarade honom och tyckte synd om honom då de ansåg att det var Leila som gjorde honom blind eller hade någon form av hållhake på honom. Faktum är att även familjen Ben Ali använde samma metoder som familjen Trabelsi men inte i lika stor utsträckning.

Under 90-talet skapades en stor medelklass 60 – 70 % och låg fattigdom, men andelen rika (läs familjen Trabelsi, Ben Ali och de som gifte in sig i familjerna etc) blev bara rikare och rikare på bekostnad av medelklassen. Fattigdomen började bre ut sig. Bankernas ekonomiska situation började bli problematisk eftersom man lånade ut enorma summor till den utökade ”familjen” som aldrig betalades tillbaks.

Tunisiska föräldrar gör allt, vare sig man har råd eller ej, för att deras barn ska ta en universitets examen och de uppoffringar vissa måste göra för att ekonomiskt lösa detta är enorma. Anledningen är att man gör allt för att ge sina barn en framtid dvs ett jobb. Med detta som bakgrund förstår man vilket missnöje som började pyra då de nyutexaminerade barnen inte fick något jobb santidigt som arbetslösheten blev mer och mer påtaglig och Trabelsi rikare och rikare. De stora kändisfester som organiserades av ”familjen” där droger och lyx flödade kom till folkets kännedom kombination med den stora arbetslösheten blev till slut för mycket för tunisiernas tålamod.

Journalister och politiker var Ben Alis och Trabelsis nickedockor. Det juridiska systement var uppbyggt kring mutor. Några journalister vågade ”sticka ut” men de blev förföljda, torterade och satta ifängelse. Skolorna byggdes upp kring utantill lärande och inget kritiskt tänkande det var i denna miljö som Ben Ali skapade sin styrka.

Rädda invånare som har sitt ”lilla liv” tar inte till våldsamheter. Det är viktigt att i detta sammanhang ta hänsyn till det faktum att Ben Ali gjorde stora insatser under en period för att skapa basen till ett industrialiserat samhälle ex: en dator till varje familj, rätten för alla att få ett statligt förmånligt lån för att köpa en bil, kvinnornas rätt i samhället osv. Ge med ena handen och ta med andra.

Han begick dock några fatala misstag:

• som att införa ett program som innebar att varje familj skulle kunna köpa sig en dator (en ”familjedator” tillverkades och såldes till extremt lågt pris) och ha tillgång till internet, vilket blev grundredskapet i revolutionen.
• som att utveckla en hög akademisk utbildning där samhället fick fler och fler intelligenta ungdomar som efter alla år av ”pluggande” inte fick jobb. Missnöjet pyrde och exploserade till slut i full kraft i ett upplopp.
• som att utbilda en specialstyrka inom polisen och släppa greppet om militären. För hade det inte varit för den passiva militären hade kanske revolutionen kunnat kväsas.

Så fort Ben Ali tog makten förbjöd han tunisiska kvinnor att bära slöja och poliser installerades ofta i närheten av moskéerna med målet att förhindra extremister att breda ut sig. Han skapade ett lugnt samhälle, men han förbjöd ju faktiskt tunisier att utöva sin egen religion vilket till slut skapade en pyrande ilska bland familjer som ville utöva sin religion och som hade familje-medlemmar som satt i fängelse pga sin tro. Då revolutionen bröt ut trodde gemene man inte att det fanns extremister man var övertygad om att Ben Ali överdrev för att kväsa allt uppror vilket efter revolutionen har visat sig vara ett stort misstag. Han hade rätt!

Under mina år i Tunisien var jag fascinerad men också oroad över de extrema inbördes kulturella skillnader som existerade. Från de familjer som levde ett muslimskt konservativt liv till de som levde ett lika modernt liv som en svensk. Vad som blev resultatet i denna tudelade situation var att ungdomarna inte hade någon riktlinje och ofta blev det svåra bakslag för de sk ”moderna” kvinnorna som tillät sig öppet ha en pojkvän, leva sambo, röka och dricka på offentlig plats.

Bakslag eftersom männen å ena sidan tyckte om att ha en flickvän under dessa premisser. Men den dag de skulle ingå äktenskap tog gamla traditioner och familjens vilja överhand och man föredrog att byta ut den flickvän man faktiskt älskade till en kusin eller annan flicka med ”gott” rykte. På så vis trodde männen att de säkrade sig från att bli bedragna. Kvinnor med denna erfarenhet gick till läkaren och återinstallerade sin mödomshinna tog på slöja och började söka en man för äktenskap.

Denna dubbelmoral var en oerhört komplicerad situation för de unga som också skapade stort missnöje och en känsla av vanmakt.

Ilska, missnöje och vanmakt bredde ut sig på alla håll och kanter och då en ung arbetslös akademiker, som försökte skapa en framtid genom att sälja grönsaker men som ständigt fick avslag från myndigheterna, tände eld på sin kropp december 2010 i den fattiga staden Sidi Bouzid gick den instabila situationen över styr. Ungdomarna i Sidi Bouzid tog fram sina datorer och skickade runt information och bilder om händelsen via facebook . Den 14 januari 2011 exploderade det och Tunisiens ungdomar gick man ur huse och protesterade, politiker, avokater, journalister mfl slöt upp i revolutionens stora och enda budskap DÉGAGE.

LÄS GÄRNA LÄNKEN WIKILEAKS CABLES FÖR MER INFORMATION

Mer så här ………………………Än så här men stämmer det?

Äntligen, har jag hittat en artikel i svensk media, närmare bestämt i metro i kolumnen skriven av Nabila Abdul Fattah, som beskriver en annan syn av den så omskrivna muslimska och då ofta arabiska kulturen. Ja, äntligen en beskrivning som jag känner igen. Synen om att långt ifrån alla muslimska kvinnor lever under förtryck. Efter att ha bott i 14 år i Tunisien återkom jag för knappt två år sedan hem till Sverige. Sedan jag kom hem har jag inte gjort annat än förundrat mig över hur media kategoriskt visar en ensidig bild av en hel kultur. En bild av, som Nabila Abdul Fattah så bra beskriver, stackars förtryckta kvinnor som misshandlas av sina fäder och bröder. Naturligtvis och olyckligtvis finns det allt för många kvinnor som lever i den verkligheten, men långt ifrån alla och det är också viktigt att veta. Nabila ställer frågan, varför vill människor endast höra att någon annan är förtryckt? Jag instämmer i den frågan, men undrar dessutom varför media envisas med att endast visa den bilden av en hel kultur?

Det skulle vara bra för svenska folket att få en annan infallsvinkel, på hur människor lever i denna så kritiserade muslimska kulturen. Så jag gjorde slag i saken och förslog en mycket intressant TV dokumentär serie till ett svenskt TV bolag. Tanken var att visa att man inte kan tala om en muslimsk kultur så där i allmänhet, utan att det skiljer sig mellan de olika muslimska länderna hur man lever. Det är dessutom så att inom ett och samma land, lever man olika, en del kvinnor är väldigt självständiga och andra mindre. Jag hade tänkt att den här TV dokumentären skulle göras ur ett kvinnligt fokus där olika inslag från olika länder skulle spegla t ex arabiska kvinnor och religionen, arabiska kvinnor och arbetet, arabiska kvinnor och utbildning, arabiska kvinnor och familjen etc. När jag föreslog den här idén för ett svenskt TV bolag så blev de mycket intresserad och bjöd in mig till diskussion. Frågor ställdes och det hela gick mycket bra, men slutligen avstod de eftersom programmen skulle ha, som de ansåg, givit en alldeles för positiv skildring.

Positiv frågade jag, då har ni missuppfattat budskapet, vad jag vill visa är hur olika arabiska kvinnor faktiskt lever.

Hela episoden gjorde mig illa till mods, eftersom vi alla vet att den ”objektiva” media har en så stor makt i dag, att om man då uttryckligen inte vill visa mer än en sida av verkligheten, medverkar man medvetet till att skapa fördomar och rasism. Så jag undrar nu vem är det som tjänar på att inte beskriva allt? Vi vet ju alla att lösnummer försäljning ger stora inkomster. Hur skulle en rubrik säljas om det t ex stod “ Fler Arabiska kvinnor än män studerar vid universitet”? Tänk om den rubriken faktiskt skulle leda till mycket lösnummer försäljning, men jag antar att det får vi aldrig veta, för vilken tidning skulle våga chansa?

Avslutningsvis skulle jag vilja uppmana var och en till uppmärksamhet på var sanningen finns och att ifrågasätta objektiviteten på mycket av omvärlden och medias framställning. Det finns andra bilder att ta in i vår verklighet som slår hål på fördomar, om vi bara vill finns det mycket som vi kan se. Det handlar bara om att vilja och frågan är då, vill vi?