Poliserna drar sig tillbaka från staden Siliana efter tisdagens och onsdagens sammandrabbningar med fler än än 150 skadade.

Det började med en generalstrejk på onsdagen i hela regionen. Demonstrationerna urartade till sammandrabbningar mellan demonstranter som krävde guvernörens avgång, och polisen.

Enligt flera sociala medier skulle guvernören ha sagt upp sig samtidigt som Ennadhas partiledare Jebali menar att han inte kommer att acceptera denna uppsägning och en talesman för inrikesministeriet förnekade att Silianas guvernör sagt upp sig. Det är alltså inte riktigt tydligt än huruvida guvernören har kvar sina funktioner eller ej. Däremot har han enligt flera källor lämnat distriktet och enligt Tunis Afrique Press (TAP) lämnade han Siliana ombord på ett militärfordon.

Sami Fehri måste tillbringa ytterligare 2 månader i fängelse utan rättegång, enligt hans advokat, som fortsätter ” jag kan inte finna någon förklaring till denna u-sväng sent på eftermiddagen då domarna i princip borde avslutat dagen och befinna sig i sina hem”. ”Vem har tagit detta beslut? Jag förstår inte alls ”, avslutar han.

Själv avslutar jag här eftersom jag anser att det finns absolut inget mer att tillägga…….. mer än att om tunisierna vill ha demokrati får de allt se till att engagera sig och strida för sin och sina barns framtid.

Efter 3 månaders frihetsberövande utan rättegång släpptes idag den åtalade journalisten och media ägaren Sami Fehri från fängelset, efter att domstolen avvisat åtalet som var riktat mot honom.

Kontaktpersonen från Ettounsia TV, Moez Ben Gharbia välkomnade domen och säger att ”demokrati endast kan uppnås genom yttrandefrihet och ett oberoende rättsväsende.

Flera hundra personer visar ikväll innan inrikesministeriet på Avenue Habib Bourguiba i centrala Tunis, uppmanade regeringen att avgå Jebali.

I solidaritet med invånarna i Siliana och mot polisvåldet samlades flera hundra personer runt inrikesministeriet i huvudstaden för att demonstrera.  De trotsade mängder av säkerhets agenter och utplacerade civilklädda poliser för att  skrika ut sin ilska mot den islamistiska regeringen som den anser bör avgå. Slagorden riktades i synnerhet mot inrikesministern Ali larayedh och hans män, som beter sig värre än under diktaturen Ben Ali.

Vid skrivande stund har brottsbekämpande myndigheterna ännu inte replikerat och demonstranternas röster ekar ut över Avenue Habib Bourguiba

Idag skadades ytterligare 150 demonstranter i sammandrabbningar  med poliser i Siliana, enligt en sjukhuset i regionen.

Vi har haft fler än 150 personer som behandlats för olika skador, sade en läkare på sjukhuset AFP Siliana. Fyra av dem har överförts till huvud-staden Tunis för läkarvård.

Akuten var överfull och anhöriga till offren samlades där för att visa sin ilska, enligt AFP korrespondent på plats. ”Vi kommer att bränna staden”, ropade en man vars son var bland de skadade.

På eftermiddagen fortsatte sammandrabbningar mellan tusentals demonstranter som var beväpnade med stenar och polisen som barrikerade gatorna. Tjocka moln av tårgas var synliga i staden.

Enligt generalsekreteraren för det regionala fackföreningskontoret i Siliana, Najib Sebti, fortsatte polisen att skjuta varningsskott och slänga tårgas för att skingra demonstranterna.

Inrikesministern vill inte kommentera incidenterna och polisvåldet i Siliana.

Invånarna i Siliana är mycket drabbade av fattigdom, ”vi kommer aldrig att ge vika”, sade Mr Sebti och fortsatte ”vi är  redo att dö för våra rättigheter”.

Demonstranterna reklamerar:

1. frigivning av de 14 fångar som sitter i fängelse sedan april 2011 utan rättegång
2. att den regionala guvernören sägs upp
3.  att resurserna till regionen ökar för att säkerställa en ekonomisk utveckling.

Presidenten uttryckte oro under onsdagen för de fortsatta protesterna på offentliga platser i Siliana. Han beklagade också användandet av våld mot poliser och allmän egendom.

Enligt officiell statistik har investeringarna i området minskat med 44,5% och skapande av nya jobb med 66% under perioden januari-oktober 2012, jämfört med motsvarande period föregående år

Minst 24 skadade i tisdags den 27 november i Siliana, staden som ligger i nordvästra Tunisien då den islamistiska regeringen valde att använda skarp ammunition på strejkande och demonstrerande tunisier. Flera tusen invånare i staden Silian gick ut i protest mot att 14 ungdomar fortfarand sitter fängslade sedan april, 2011 i väntan på en process.  Man anser även  att den av islamist regeringen nyligen utsedda guvernören Zine Mahjoubi Ahmed är inkompetent eftersom ingen ekonomisk återhämtning eller konkreta resultat syns till i regionen och i landet överhuvudtaget. Enligt en av de demonstrerande så föredrar Zine Mahjobi Ahmed ”att ägna sin partipolitiska verksamhet till förmån för partiet Ennahdha medan vi dör av hunger”.

Demonstationerna som var påannonserade och organiserade i samklang med  fackföreningar och politiska partier  slogs våldsamt ned av special poliser som skickats till Siliana.  Att polisen gick till attack med skarp ammunition och tårgas mot en fredlig demonstration har väckt ilska runt om i hela landet. ”Det är medborgarnas rätt att såväl demonstrera fredligt, som att kräva att vallöften hålls” anser man bl.a via sociala medier som dessutom uppmanar folket till civil olydnad.

Sammandrabbningar och våldsamheten fortsatte även under dagen mellan polisen och invånarna i Siliana. Samtidigt påstod guvernören under dagen att de stenar som använts av demonstranterna var importerade. Enligt honom skulle detta då visa att det inte var tunisierna själva som låg bakom demonstrationerna och att polisen således skyddat medborgarna från utomstående krafter.  Uttalandet emottogs med bisterhet och hån över en inkompetent regering och i vilken utsträckning de tror att de tunisiska invånarna är naiva.
Det som händer i Siliana är onekligen den mest omfattande efterrevolutionära utmaningen. Alla sociala krafter i regionen under ledning av den starka fackföreningen UGTT sammankallar till en generalstrejk.

Samtidigt menar de att:
-  det uppenbart att användningen av polisvåld överskridit alla gränser och saknar motstycke i Tunisien även jämfört med tiden under  den avsatta diktatorn Ben Ali.

- de människor som idag står inför en ekonomisk kris utan motstycke påverkar alla samhällsklasser och regioner är en följd av den islamistiska regeringens oförmåga att hitta svar på brådskande frågor.

-  krisen djupnar än mer då en av ANC’s medlemmar Abdelaziz Kotti, försökte ta upp händelserna i Siliana till diskution under ANC’smöte men avbröts brutalt av ordförande vid stämman. Frågan fanns inte på dagordningen enligt ordföranden därför skulle den inte tas upp. Att diskutera protester från medborgarna är en moralisk och politisk skyldighet för dem som är folkvalda

- Slutligen verkar det som om regeringen har tagit steget till ett användande av våld, inklusive demonstrationsförbud vilket är allvarligt för en regering som utger sig för att skydda och vidarutveckla demokratin och yttrandefriheten.

Nedan är en översättning av Yezid Sayigh artikel ”No Islamic club of the Southern Mediterranean” den 18 oktober i Carnegie Middle East Center – en global think tank.

Bild: Yezid Sayigh

Vad kan vi förvänta oss från de islamistiska regeringarna?  Är deras problem att kunna införa en islamisk sharia som den huvudsakliga källan till lagstiftning? Kommer kvinnors nuvarande plats i samhället att återspeglas i lagstiftning eller tillämpas i praktiken?

Våldet följer vissa offentliga uppvisningar av muslimska samhällen, självklart har deras känslighet för upplevt förakt för islam påverkat dessa ställningstaganden. Mordet på den amerikanska ambassadören i Libyen och övergrepp av tunisiska salafister på universitet, biografer, och konstutställningar har inte endast ökat medborgarnas ångest i dessa länder, utan även internationellt är man orolig för att den islamistiska politiken kommer att formas främst av ideologiska värderingar. Vilket kommer att bidra till att förbindelser med andra kommer att försvåras och fördjupa kulturella klyftor.

Men de islamistiska regeringarna vid makten är noviser och även de ute på främmande vatten. De måste lära sig att fungera som juridiskt registrerade politiska partier istället för förbjudna ”samhällen” i framväxande politiska flerpartisystem.  Istället för att endast inrikta sig på  inåtvända och lojala medlemskap måste islamistiska partiledningar nu vara öppna och ansvarig för den allmänna väljarkåren, som varierar i sin sammansättning och förväntningar.

De ”spelreglerna”, både formella och informella, är fortfarande under utveckling genom förhandlingar i parlament och församlingar men framförallt genom offentligt ifrågasättande ute på gatorna och i sociala medier.  Viktiga frågor är uppe till debatt, inte bara platsen för sharia i ett muslimskt samhälle utan även frågor om maktbalansen mellan statsöverhuvuden, premiärministrar och parlament och om rättsväsendets oberoende m.m.

En ödes fråga för de islamistiskt ledda regeringarma är de stora socioekonomiska utmaningar de står inför. Högst upp på listan är den utbredda fattigdom, stigande arbetslöshet och ökande inkomst-skillnader som alla förstärker marginalisering av betydande sociala sektorer. Resultatet ger svaret på frågan om de lyckats eller misslyckats.

Regeringarna måste även klara av att vända trender inför vikande eller fluktuerande tillväxt samt de idag så låga utländska direktinvesteringar i produktiva sektorer. Samtidigt har spekulativa sektorer av fastigheter och aktiemarknaden gynnats av dem med kapital och tenderar att ytterligare befästa koncentrationen av rikedom och inkomstskillnader.

De Islamistiska regeringar kom till makten till stor del eftersom deras auktoritära föregångare misslyckats med att möta samma utmaningar. Nu måste de ta itu med de ytterligare konsekvenser som de ekonomiska störningarna och förlusten av investerarnas förtroende (både inhemska och utländska) oundvikligen givit upphov till i efterrevolutionens forspår.

De Islamistiska partierna har dessutom oturen att vara ansvariga  reaktioner på globala trender som ligger utanför deras kontroll. Världen står inför en förnyad kraftig ökning av livsmedelspriser, den tredje sedan ökning av 2008 och slutet av 2010 som bidrog till att intensifiera sociala påfrestningar och bereda väg för arabiska uppror. Eurokrisen och åtföljande krympning av investerarnas förtroende kvarstår över hela världen. Ungdomsarbetslösheten kommer att ytterligare förvärras under de kommande fem åren enligt International Labor Organization där Mellanöstern och Nordafrika förväntas nå nivåer på 27-28 procent 2017.

Samtidigt kommer oro för att den islamistiska ideologiska dagordningen ska leda till politisk instabilitet att avskräcka utländska och vissa inhemska investerare men har ännu inte avskräckt västerländska regeringar att inskränka handelsavtal, icke-kommersiella krediter eller biståndsprogram.

Den islamistiska modell är långt ifrån främmande. De traditionella islamistiska partierna hyllar nyliberala sociala och ekonomiska agendor. Faktum är att deras starka engagemang för privat egendom, tro på fri marknadsekonomi, önskan att ersätta staten som den primära leverantören av social välfärd, konservativa sociala värderingar, och könsfrågor gör dem ideologiskt anhöriga till den kristna Högern och republikaner i USA eller till kristdemokraterna i Europa.

Trots dessa allmänna likheter mellan traditionella islamistiska partier i södra Medelhavsområdet  finns det inga tecken på en strategisk omorientering av existerande ekonomiska relationer,  utrikespolitiken, fastställande av gemensamma ekonomiska zonerm.m.  Det finns inte heller tecken på att flytta dialogen mot BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika). Egyptens nuvarande islamistiska president Mohamed Morsi besökte Kina som ett alternativ till bilaterala förbindelser med långvariga handelspartner enligt krediterade källor i USA och Europa.

Dessutom är de islamistiska regeringar i södra Medelhavsområdet präglade av lika mycket mångfald i sina politiska system och ekonomiska beteende som deras föregångare var.

Marockos lagsystem och utvecklings parti har delvis integrerats i en strukturerad korruption. Samtidigt lider den av förnyade ingrepp frånKung Mohammed VI på premiärministerns och hans kabinetts funktioner och befogenheter.

Islamistiska partier i Algeriet som anslutit riksdagen sedan slutet av landets inbördeskrig ett decennium sedan har en svag verklig makt. De har också dragits in i systemet för statliga beskydd, dels genom distribution av ministerposter och vissa kommersiella licenser.

Libyens oljerikedomar innebär att det är osannolikt att dess arv av tillståndsbaserad sysselsättning, investeringar och beskydd kommer att försvinna, oavsett dennya regeringens ideologiska identitet.

I Tunisien och Egypten, kan den nya islamistiska eliten välja att öppna sin ekonomiska aggressivt till förmån för snabb tillväxt bland små och medelstora företag eller helt enkelt försöka ersätta den gamla sekulära eliten som kontrollerar en koncentrerad rikedom.

Men i alla länder i södra Medelhavsområdet ger den hotande sociala krisen av arbetslöshet, bostadsbrist, färre offentliga tjänster och otillräckliga verktyg (inklusive rent vatten) och ett allt bräckligare socialt skyddsnät- de islamistiska regeringarna en mycket kort tidsperiod att ”få till det rätt”.

Bildtext: Min frihet är lika helig som eran tro.

Enligt Fessi El Hamadi, som är chef för universitetets restaurant i Skanes (Monastir), så lämnade en grupp studenter för några dagar sedan in en förfrågan om en separeration av manliga respektive kvinliga studenter Samtidigt varnade de restaurangens ledning att om de inte fick ett positivt svar på sin begäran, skulle de agera på måndagen.

I dag, måndag, hindrades således studenter tillgång till restaurangen av några islamistister  som med tvång ville få kvinliga studenterna att sitta på ena sidan och manliga på den andra. Vilke ledde till att bråk och slagsmål uppstod.

”De islamistiska eleverna har satt upp över affischer för att verkställa sitt beslut emedan andra studenter stryker över affischernas budskap om separation. Risken är  nu stor att fler slagsmål kommer att inträffa eftersom den islamistiska regeringen tillåter dessa extremister att utöva sina egna lagar samt att använda våld.

(Bild: J-1 = Dagen D -1)

Man får inte glömma att Jasmin revolutionen handlade om ett allmänt missnöje kring arbetslöshet och fattigdomsfrågor och tyvärr har situationen endast förvärras sedan den 23 oktober 2011 då den islamistiska regeringen Ennadha kom till makten. Tunisiernas frustration riskerar att mynna ut i en explosion under dagen och morgondagen.

I morgon har det gått ett år sedan Ennadha valdes till att redigera en demokratisk konstitution. Men sedan flera månader har Ennadha sökt att dra ut på tiden samtidigt som de har tillåtit salafist våld. Många har ifrågasatt deras relation till extremistiska rörelser som Ansar Al-Charia och Al-Qaida.

Tunisierna fick en chock och ett uppvaknande när är den amerikanska ambassaden och skolan överfölls av tunisiska extremister för några veckor sedan och det dessutom framkom att inrikesministern Ali Larayedh inte skyddat  ambassaden. Att extremister hade planerat att gå mot ambassaden på fredagen visste Larayedh mycket väl samtidigt som han inte kunnat undgå att extremister i Libyen bara några dagar tidigare överfallit ambassaden och dödat den amerikanska ambassadören. Amerikanarnas svar var att begära Larayedhs samt två andra ministrars avgång, vilket inte skett.

(bild: Rached Ghannouchi)

Nästa stora massiva uppvaknande var då en hemlig amatör film från ett möte mellan Ennadhas chef Rached Ghannouchi och extremister kom ut. Det man under flera månader endast trott visade sig vara realitet nämligen att Ghannouchi använde extremister för att bana väg för en religiös diktatur. http://www.youtube.com/watch?v=OMK5byEPjAU

Grytan som kokat under flera månader befinner sig på bristningsgränsen inför morgondagen då i princip Ennadhas legitimitet som regering går ut (vilket de skrivit på). Samtidigt som Ennadha arrogant fortsätter provocera. För bara några dagar sedan kom det första politiska mordet. En grupp Ennadha anhängare som enligt bevis uppmuntrats att döda oppositionens medlemmar, via en av Ennadhas facebooksidor mördade en av det största oppositionspartiet Nidaa Tounes medlem Lotfi Naguedh i Tataouina. Frustrationen höjdes ytterligare då inrikesministern gick ut och påstod att den mördade dött av en hjärtinfarkt trots befintliga videofilmer, foton och vittnesmål.

(Bild: Lotfi Naguedh)

Dégage (Försvinn) som var slagordet då folket ville jaga bort fd presidenten Ben Ali  är tillbaks.  Men nu är dégage riktat till Ennadha som oppositionen och folket vill få bort och morgondagens slut på Ennadhas legitimitet triggar upp stämningen.

Ennadha och Larayedh har infört all form av förbud mot ansamlingar och manifestationer samtidigt som de via sina hemsidor och facebook sidor uppmanar Ennadha anhängare att fira årsdagen. Bussar kommer att slussa deras anhängare till Tunisien från inlandet. Samtidigt planerar oppositionens alla partiet i samarbete med Ugtt (en fackförening med stor makt) att genomföra en generell strejk i morgon samt en fredlig manifestation idag den 22e oktober för att undvika en konfrontation med extremister, poliser och arméen eftersom Ennadha samlat alla sina trupper inför morgondagen. Samtidigt kallas folket via sociala medier till uppror under dagen och morgondagen.

För att öka spänningen ännu mer går Rached Ghannouchi ut och säger att Ennadha inte har någon som helst avsikt att avgå utan de tänker fortsätta sitta vid makten.

Om inte detta slutar i en explosion så skulle jag vilja påstå att det är enormt lyckosamt.

(Bild: Beji Caid Essebsi)

Nidaa Tounes ( se förklaring nedan) är utan tvekan ett hot mot det regerande islamistiska partiet Ennadha.

Det finns flera allvarliga bevis på att Ennadha är mycket oroade över Nidaa Tounes snabbt växande popularitet. Det senaste i raden av många är den varning som partiet Nidaa Tounes och dess ledare Beji Caid Essebsi fått angående deras partimöte den 13 oktober som ska hållas i ”Palais de Congrès”. Hoten de mottagit kommer från Ennadha anhängare och lyder så här: ” Om denna partikongress hålls kommer vi att omvandla den till ett blodigt slakteri och  ingen, vare sig barn, kvinnor eller gamla, som befinner sig inne i ”Palais de Congrès” den 13e oktober kommer att skonas”.

(Bild: Ali Larayedh)

Att inrikesministern Ali Larayedh drog in Beji Caid Essebsis polisskydd trots flera mord är ytterligare ett sorgligt bevis för hur långt partiet Ennadha är villiga att gå för att skydda sin framtida tänkta religiösa diktatur. Essebsi skaffade eget privat skydd men då det framkom att mord-hoten kommit från flera av Ennadhas egna högt uppsatta partimedlemmar fick han tillbaks polisskyddet.

Ytterligare bevis på oron som partiet Ennadha känner inför Nidaa Tounes är att Rached Ghannouchi som är Ennadhas partiledare  är dennes uttalanden om att han anser partiet Nidaa Tounes vara  farligare än salafist/jihadister. I samband med detta uttalande bör man veta att det  bevisats att organisationen Ansar Al -Chariaa (den extremistiska salafis/jihadist/wahabist organisationen som bl.a låg bakom attackerna av USAs ambassader både i Libyen och Tunisien) har ett nära samarbete med Ghannouchi. Tunisisk media går så långt så de menar att Ghannouchi och Ansar Al-Chariaa är allierade.

(Bild: Rached Ghannouchi)

Det senaste i raden utspel från Ennadha kommer från Ghannouchi där han offentligt vägrar låta Nidaa Tounes medverka i den allmäna partidebatt som arrangöreras  UGTT, (som är en sedan länge existerande fackförening och en stor maktfaktor i Tunisien) som ska hållas i dagarna. UGGT var inte sena med att offentligt poängtera  att alla lagligt registrerade parti (inklusive Nidaa Tounes) är välkomna att medverka i debatten.

(Förklaring Nidaa Tounes: Ett parti som bildades av Beji Caid Essebsi för några månader sedan där han lyckats ena stora delar av den splittrade tunisiska opinionen under ett parti. Nidaa Tounes har blivit ett snabbt växande  oppositionsparti att räkna med och som skapar jämvikt i den politiska debatten. Tunisiska anhängare av yttrandefrihet och demokrati beräknas vara mer än 60 % av befolkningen varav  hela 27,5%  skulle rösta på Nidaa Tounes om det var val idag, enligt den senaste opinionsundersökningen.  )