Nedan är en översättning av Yezid Sayigh artikel ”No Islamic club of the Southern Mediterranean” den 18 oktober i Carnegie Middle East Center – en global think tank.

Bild: Yezid Sayigh

Vad kan vi förvänta oss från de islamistiska regeringarna?  Är deras problem att kunna införa en islamisk sharia som den huvudsakliga källan till lagstiftning? Kommer kvinnors nuvarande plats i samhället att återspeglas i lagstiftning eller tillämpas i praktiken?

Våldet följer vissa offentliga uppvisningar av muslimska samhällen, självklart har deras känslighet för upplevt förakt för islam påverkat dessa ställningstaganden. Mordet på den amerikanska ambassadören i Libyen och övergrepp av tunisiska salafister på universitet, biografer, och konstutställningar har inte endast ökat medborgarnas ångest i dessa länder, utan även internationellt är man orolig för att den islamistiska politiken kommer att formas främst av ideologiska värderingar. Vilket kommer att bidra till att förbindelser med andra kommer att försvåras och fördjupa kulturella klyftor.

Men de islamistiska regeringarna vid makten är noviser och även de ute på främmande vatten. De måste lära sig att fungera som juridiskt registrerade politiska partier istället för förbjudna ”samhällen” i framväxande politiska flerpartisystem.  Istället för att endast inrikta sig på  inåtvända och lojala medlemskap måste islamistiska partiledningar nu vara öppna och ansvarig för den allmänna väljarkåren, som varierar i sin sammansättning och förväntningar.

De ”spelreglerna”, både formella och informella, är fortfarande under utveckling genom förhandlingar i parlament och församlingar men framförallt genom offentligt ifrågasättande ute på gatorna och i sociala medier.  Viktiga frågor är uppe till debatt, inte bara platsen för sharia i ett muslimskt samhälle utan även frågor om maktbalansen mellan statsöverhuvuden, premiärministrar och parlament och om rättsväsendets oberoende m.m.

En ödes fråga för de islamistiskt ledda regeringarma är de stora socioekonomiska utmaningar de står inför. Högst upp på listan är den utbredda fattigdom, stigande arbetslöshet och ökande inkomst-skillnader som alla förstärker marginalisering av betydande sociala sektorer. Resultatet ger svaret på frågan om de lyckats eller misslyckats.

Regeringarna måste även klara av att vända trender inför vikande eller fluktuerande tillväxt samt de idag så låga utländska direktinvesteringar i produktiva sektorer. Samtidigt har spekulativa sektorer av fastigheter och aktiemarknaden gynnats av dem med kapital och tenderar att ytterligare befästa koncentrationen av rikedom och inkomstskillnader.

De Islamistiska regeringar kom till makten till stor del eftersom deras auktoritära föregångare misslyckats med att möta samma utmaningar. Nu måste de ta itu med de ytterligare konsekvenser som de ekonomiska störningarna och förlusten av investerarnas förtroende (både inhemska och utländska) oundvikligen givit upphov till i efterrevolutionens forspår.

De Islamistiska partierna har dessutom oturen att vara ansvariga  reaktioner på globala trender som ligger utanför deras kontroll. Världen står inför en förnyad kraftig ökning av livsmedelspriser, den tredje sedan ökning av 2008 och slutet av 2010 som bidrog till att intensifiera sociala påfrestningar och bereda väg för arabiska uppror. Eurokrisen och åtföljande krympning av investerarnas förtroende kvarstår över hela världen. Ungdomsarbetslösheten kommer att ytterligare förvärras under de kommande fem åren enligt International Labor Organization där Mellanöstern och Nordafrika förväntas nå nivåer på 27-28 procent 2017.

Samtidigt kommer oro för att den islamistiska ideologiska dagordningen ska leda till politisk instabilitet att avskräcka utländska och vissa inhemska investerare men har ännu inte avskräckt västerländska regeringar att inskränka handelsavtal, icke-kommersiella krediter eller biståndsprogram.

Den islamistiska modell är långt ifrån främmande. De traditionella islamistiska partierna hyllar nyliberala sociala och ekonomiska agendor. Faktum är att deras starka engagemang för privat egendom, tro på fri marknadsekonomi, önskan att ersätta staten som den primära leverantören av social välfärd, konservativa sociala värderingar, och könsfrågor gör dem ideologiskt anhöriga till den kristna Högern och republikaner i USA eller till kristdemokraterna i Europa.

Trots dessa allmänna likheter mellan traditionella islamistiska partier i södra Medelhavsområdet  finns det inga tecken på en strategisk omorientering av existerande ekonomiska relationer,  utrikespolitiken, fastställande av gemensamma ekonomiska zonerm.m.  Det finns inte heller tecken på att flytta dialogen mot BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika). Egyptens nuvarande islamistiska president Mohamed Morsi besökte Kina som ett alternativ till bilaterala förbindelser med långvariga handelspartner enligt krediterade källor i USA och Europa.

Dessutom är de islamistiska regeringar i södra Medelhavsområdet präglade av lika mycket mångfald i sina politiska system och ekonomiska beteende som deras föregångare var.

Marockos lagsystem och utvecklings parti har delvis integrerats i en strukturerad korruption. Samtidigt lider den av förnyade ingrepp frånKung Mohammed VI på premiärministerns och hans kabinetts funktioner och befogenheter.

Islamistiska partier i Algeriet som anslutit riksdagen sedan slutet av landets inbördeskrig ett decennium sedan har en svag verklig makt. De har också dragits in i systemet för statliga beskydd, dels genom distribution av ministerposter och vissa kommersiella licenser.

Libyens oljerikedomar innebär att det är osannolikt att dess arv av tillståndsbaserad sysselsättning, investeringar och beskydd kommer att försvinna, oavsett dennya regeringens ideologiska identitet.

I Tunisien och Egypten, kan den nya islamistiska eliten välja att öppna sin ekonomiska aggressivt till förmån för snabb tillväxt bland små och medelstora företag eller helt enkelt försöka ersätta den gamla sekulära eliten som kontrollerar en koncentrerad rikedom.

Men i alla länder i södra Medelhavsområdet ger den hotande sociala krisen av arbetslöshet, bostadsbrist, färre offentliga tjänster och otillräckliga verktyg (inklusive rent vatten) och ett allt bräckligare socialt skyddsnät- de islamistiska regeringarna en mycket kort tidsperiod att ”få till det rätt”.