Nedan följer hans analys av de bägge presidentkandidaternas utrikespolitiska strategi.

Den amerikanska exceptionalismen (framhållandet av ett undantag, något exceptionellt, från en allmänt erkänd regel inom historiebeskrivning och samhällsvetenskap) är den gemensamma grunden för bägge kandidaternas utrikespolitik dvs att USA är unikt. Det är hur de tolkar ideologin som skiljer sig åt.

 Om Clinton är inriktad på export som även inkluderar militär export till andra nationer, så vill Trump se denna exceptionalism som ett privilegium förbehållet endast det amerikanska folket. Med andra ord, om Clinton för en internationellt inriktad politik så är Trump nationalist.

Hillary Clintons utrikespolitik

 Clintons grund är liberal internationalism och humanism. Hennes politiska karriär sammanfaller med humanitära insatser vars syfte varit att rädda människor från tyranner.

 Hon framhåller mänskliga rättigheter som grunden för sin utrikespolitiska linje. Vilket liknar den f.d presidenten Jimmy Carters politik. För dem är ”de mänskliga rättigheterna själen i amerikansk utrikespolitik.”

Tillvägagångssättet för denna politik är att stödja sociala rörelser, mänskliga rättigheter, kvinnor och minoriteter för att samtidigt utnyttja dem för att sätta press på diktatoriska länder. Reaktionen från diktaturen på protesterna kan sedan utgöra en politisk grund för att uppmuntra den inhemska befolkningen att gå ett steg längre och att revoltera sig mot diktatorn. I slutänden kan man således med hjälp av media erhålla internationell och nationell koncession för ett militärt ingrepp i landet.

Carter var president under en svår tid i en bipolär internationell maktstruktur med bl.a det kalla kriget, och med en hård internationell lag och suveränitet. Clinton däremot lever i en unipolär maktstruktur där USA under lång tid varit den enda globala supermakten.

Samtidigt har internationella lagar varit mer flexibla då det handlat om militära ingrepp på länder som kränker mänskliga rättigheter. Ett militärt ingrepp för att ”skydda” mänskliga rättigheter har snarare setts som en skyldighet och ibland även som en plikt. Det är denna kombination av mänskliga rättigheter och militär supermakt som präglar Clintons utrikespolitik.

Under två årtionden har internationell rätt genomgått medvetna förändringar för att legitimerar militära ingrepp i och / eller mot suveräna stater. Dessa ingrepp har motiverats som självförsvar, i förebyggande syfte och som skydd mot personer i fara.

Hillary Clinton har alltid kämpat i kraft av denna lagliga mutation för att kunna motivera ingrepp i länder som Jugoslavien, Irak, Libyen och Syrien. Orsaken till de militära interventionerna har egentligen handlat om att regeringarna i respektive land och deras politik ses som fientlig mot amerikanska och israeliska intressen samt för att de har ett allt för nära samarbete med Ryssland. Följaktligen har dessa ”humanitära” insatser å ena sidan försvagat Ryssland å andra sidan stärkt amerikanska och israeliska intressen.

Dessa faktorer ledde bl.a Diana Johnstone, den amerikanska politiska journalisten och akademikern, att konstatera i sin bok ”The Queen of Chaos” att Hillary Clintons utrikespolitik är en blandning av två läror: Zbigniew Brzezinski’s doktrin och Neo-konservatismen. Zbigniew Brzezenskis (som var Jimmy Carters rådgivare) politiska linje har till fullo plockats upp av Clinton.

 I sin banbrytande bok, ” The Grand Chessboard: Amerika and the rest of the world ”, förespråkar Brzezenski idén att: ”För världsfredens skull, bör det endast finnas en dominerande supermakt där alla konkurrerande krafter måste försvagas och underordnas den amerikanska dominansen”.

Man kan märka denna inriktning i Clintons inställning till Putin som hon bl.a kallat ”Nya Hitler”. Samtidigt som hon börjat använda sig av strategin om ”mänskliga rättigheter” genom att utpeka Putins politik som repressiv och homofobisk.

Strategin i Syrien har och kommer tydligt att visa Hillarys neo-konservativa politiska inriktning.

Neo-konservatismen är ett nätverk av intellektuella, regeringstjänstemän, affärsmän och olika medier som är organiserade i tankesmedjor sk ”Think Thanks” som bl.a RAND Corporation. Detta system av nätverk skapades på 1960-talet kring universitetskretsar som bl.a Albert Wholstetter, Irving Kristol, Milton Friedman och Leo Strauss, vilka motsatte sig realismen i Henry Kissingers anhängare.

Nätverket har utvecklats under 1990-talet tack vare israeliska påtryckningsgrupper som bl.a Saban familjen, vilka finansierar Clintons valkampanj. Nätverksstrukturen kulminerade under George W. Bush-administrationen. Vars administration innehöll flera medlemmar från nätverken.

 I boken ” Fitna: krig i hjärtat av islam ” av Gilles Kepel framkommer att neo-konservativa ideologer försvarar idén att ”det bästa sättet att bekämpa terrorism och skydda Israel är att ändra Mellanöstern kartan, balkanisera arabstaterna samt införa fri marknad, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter”.

Här framgår tydligt hur man sammanväver humanism och den neo-konservativa doktrinen. Vilket ger en förklaring till varför många republikaner faktiskt stödjer Hillary Clinton snarare än deras egen kandidat: Donald Trump.

Donald Trumps utrikespolitik

Donald Trump är en konservativ nationalist. Hans politiska karriär kantas endast av en minoritetsställning inom det republikanska partiet. Innan valet var han mer känd som en affärsman och en media kändis. Framgången i primärvalet är således inte ett resultat av en exceptionell politiska karriär, utan snarare är det andra överväganden som har varit avgörande.

 Genom att dra nytta av motsättningarna inom partiet har Trump lyckats attrahera och mobilisera nationalistiska republikaner till förmån för honom som kandidat. De som attraheras av Trumps politik är oftast vanliga amerikanska medborgare med låg utbildningsnivå och anti-elitistisk inriktning. De består i huvudsak av tre fraktioner: traditionell konservatism, nationalism och evangelism.

Den amerikanske akademikern och statsvetaren Colin Dueck konstaterar i artikeln: ”The Republican Party Foreign Policy: 2016 and Beyond” (publicerad 22 juli, 2016 i tidskriften Foreign policy Research Institute ) att Donald Trumps utrikespolitik är en okonventionell koalition och ideologiska blandning i kombination med en icke – interventionistisk inriktning. Vilket innebär att den utrikespolitiska ideologin och strategin har som mål att förhindra krig. Detta skall undvikas genom att man i första hand undviker militär inblandning i andra staters angelägenheter. Istället skall vikten av att upprätthålla suveränitetsprincipen och fokus på diplomati betonas.

Det republikanska partiet dominerades av denna utrikespolitik på 1930-talet. Efter andra världskriget frångick man dock denna inriktning till förmån för en internationalistisk och antikommunistisk konservatism. En strategi som har antagits av alla republikanska amerikanska presidenter sedan Dwight Eisenhower.

 Icke – interventionism innebär inte nödvändigtvis isolering utan snarare att man har en militär närvaro utomlands, men utan allt för höga militära utgifter. Exempelvis vägrar man engagera sig i krig som inte direkt berör USA pga allt för höga militära kostnader. De avvisar även NATO och multilaterala militära åtaganden samtidigt som man föraktar nationsbyggande och global styrning. För dem, är det endast hotet mot den nationella säkerheten i USA som kräver ingripande.

 Denna inriktning står således i total motsats till Clintons konservativa, internationalistiska, liberala, humanistiska och neokonservativa inriktning.

Denna politiska ideologi kan således förklara Donald Trumps tal där han härleder alla onda krafter i USA till andra länders inflytande över landet.

Vilket förklarar varför han vill: ’

• Utvisa muslimer

• Minska invandringen

• Begränsa importen

• Lämna Nato

• Ta betalt för det amerikanska skyddet av Saudiarabien

• Sänka den del av skatterna som finansierar onödiga krig

• Samarbeta med Ryssland och Putin

• Tvinga Mexiko att bygga en mur på gränsen mellan länderna etc.

Trumps vallöften, som kan verka orealistiska, tilltalar många amerikaner vilka ser sin frälsare i Trump. Mannen som kan rädda amerikanarna från en korrupt elit som säljer sig och USA till utländska krafter.

__________________________________________________________________________

* Maghreb kommer från arabiskans ”platsen där solen går ned” eller ”landet i väst”. Vilket är det arabiska namnet för länderna i nordvästra Afrika dvs Marocko, Algeriet & Tunisien tillsammans med Mauretanien & Libyen bildade de 1989 Maghreb Unionen.