Jag var i Sverige för att tillbringa julen hos mina föräldrar då helt plötsligt det blev revolution. Det var totalt ofattbart…..den kom utan förvarning. Som jag beskrev i ”Tunisien före Revolutionen” så var det mycket undertryckt ilska som cirkulerade men därifrån till att bli ett upplopp som lyckades avsätta presidenten och få hela familjen Trabelsi på flykt var omöjligt att förutspå.

Jag satt framför datorn – facebook – och såg hur oroligheterna började sprida sig, mina döttrar skypade mig och berättade om hur folk gick ut på gatorna och protesterade, fransk TV beskrev händelserna men inget fanns i svensk TV absolut ingenting. Det tog flera dagar sedan oroligheterna hade börjat till svensk TV började rapportera.

Jag tror aldrig jag känt mig så maktlös och orolig i hela mitt liv som då information från vänner, mina elever och barn började flödade in via datorn och per telefon om poliser som sköt med riktiga kulor, om skottskadade människor, om farliga fångar som lyckats fly, om stridigheten om presidentens palats i Sidi Bou Said nära Marsa där mina barn bodde etc. Det värsta var nog då jag satt och pratade med mina döttrar per skype, de var livrädda för de hörde kulsprutor i närheten av huset. Helt plötsligt bara skrek de vi ringer dig senare och så hörde jag hur de pratade, skrek och grät om vartannat och sedan stängdes skypen bryskt av. Det blev en orolig natt för min del.  Dagen efter visade det sig att deras pappa hade kommit hem och stressat alla med att de skulle byta bostad över natten för säkerhetens skull, utan att förklara så det hade uppstått en tumult bland alla barnen. Bostadsbytet var ett bra drag eftersom det fanns bättre bevakning där.

Det var en aldrig tidigare skådad ilska bland befolkningen där man utan att tänka på konsekvenserna letade upp bostäder, fabriker, kontor, banker och säljlokaler som tillhörde någon av de så hatade familjerna Trabelsi och Ben Ali. Man satte eld på allt man kom över och total förstörde egendom som också faktiskt var stora arbetsplatser med mer arbetslöshet som resultat. Det som förvånade mig var att det verkade som alla visste exakt var Trabelsis och Ben Alis familjemedlemmar bodde  och vilka företag som var i deras ägo.

Att presidentens specialtränade poliser började skjuta skarpt på folket med många döda tunisier på köpet lugnade inte precis ner folket utan tvärtom. Samtidigt hände något som troligen räddade Tunisien från en riktigt blodig revolution, militären visade sig stå på folkets sida. Det är helt klart att hade det inte varit för militärens agerande hade utgången varit annorlunda.

Ben Ali flydde

och helt plötsligt gick det en våg av stolthet över att vara tunisier, på facebook delades foton av den tunisiska flaggan med sammansvetsade händer, eller foton med glada ungdomar med viftande flaggor etc

.

Under alla mina år i Tunisien har jag alltid hävdat att tunisierna har komplex vad gäller deras kompetens och kunnande gentemot europeer. De håller faktiskt med mig om det samtidigt som de är medvetna om det. Dessutom har man aldrig känt sig riktigt stolta över att vara Tunisier.

Men från den stunden jag satte foten på tunisisk mark i januari, efter att ha tillbringat revolutionen framför facebook, franska tidningar och skype, slogs jag av en oerhörd stolthet och glädje som symboliserade Tunisien under tiden efter revolutionen.

När universitetet där jag arbetade åter öppnade sina dörrar efter revolutionen och lärare, all personal och elever möttes i korridorerna fanns det stora lyckliga leenden överallt samtidigt som det var en oerhörd stämning av samhörighet och lycka. Även beteendet i trafiken förändras och respekt gentemot varandra infördes. Det var feststämning.

Diskussioner som varit ner tystade under så många år blev nu högljudda och var man än befann sig i taxin, på cafét, i kvarters affären etc så diskuterades Tunisiens framtid. Främst var det med oro man diskuterade eftersom man överhuvud taget inte hade förtroende för politiker. Strejker började sprida ut sig och under en lång period hade vi sopberg lite överallt, massor av rykten spreds, presidentens specialstyrkor vägrade ge upp så strider mellan dem och militären försegicks samtidigt som den nya provisorisk regering byttes ut.

Så där höll det på under flera månader men diskussionernas innehåll förändrades ju mer vi närmade oss valet och med över 100 politiska parti varav inget med ett riktigt tydligt program visste folket överhuvudtaget inte hur de skulle kunna rösta.  Den där otroliga glädjen och stoltheten över att faktiskt ha slängt ut presidenten med familjer började mer och mer bytas med oro. misstänksamhet  och ängslan inför valet.